Ledare: "Hoppas 2026 blir det mesigaste året"

Av Per Brolléus

Ledare från redaktör Brolléus om en längtan tillbaka till en tid då politik och debatter var helt befriade från spänning.

Året vi har framför oss… Kan bli extremt konstigt. Ytterligheter som stångar sig blodiga mot varann, oro som sprider sig i våg efter våg och betydligt snabbare och värre än pandemin. Eller så är vi tillräckligt många kloka människor som beslutar oss för att ta enorma kliv från den dårskap som tillåtits bli vardagsmat på planeten Tellus.

Valår i Sverige, valår här i Ängelholm.

Man kan tycka mycket om våra politiker, men oavsett hur illvilligt lagd man är så har vi ingen som kommer nära dårskapen som mr Trump i väst står för – eller hans kamrat Putin i öst. Vi har inga av dessa – och vi vill inte ha det.

Å andra sidan så har dessa två galningar förflyttat den där gränsen för vad som är rimligt till en plats som är orimligt långt bort. Det gör att spelplanen för den halvtokige blivit betydligt större – och det är ingenting som jag hoppar jämfota över.

Min förhoppning när det gäller vansinnet, vars existens blivit så rackans tydlig senaste åren, är att vi inför en nolltolerans mot den. En hand upp och stopp. Oavsett var det sker – att våga säga nej till idiotin. Och, vilket kanske är otippat, våga hylla mellanmjölken.

Jag ska förklara vad jag menar.

Jag har under mina år som journalist bevakat hundratals kommunala möten, jag har lyssnat på debatter och jag har rapporterat i tidningar och i radio. Och många gånger har jag dessutom ojat mig över hur trista de där debatterna har varit. Jag har sagt till kollegor att det är tråkigt att ingen tar ut svängarna, beklagat mig över sömnigheten som har rått och hyllat de som sticker ut eller säger sådant som får ögonbrynen att lyfta rejält.

Jag ångrar allt.

Herredumilde vad jag längtar tillbaka till den tråkiga iden.

Herredumilde vad skönt det vore om politiker och folk i allmänhet slutade att springa och ställa sig i varsitt hörn och skrika.

Och herredumilde vad jag aldrig tidigare trott att jag skulle hylla mellanmjölkens position.

Det är knappt så tangentbordet klarar av att skriva det jag nyss skrev. För egentligen strider det helt mot hur jag som människa har resonerat mig genom mitt liv. Men när vi nu sett avarternas avart av detta, tack Donald Trump, så är jag benägen att helt tänka om.

Kalla mig gärna mesig. För just nu vill jag inte vara något annat än det. En supermesig, stillsamt lugn och sanslöst sansad stolt svensk – med ett stort glas mellanmjölk framför mig.

redaktör Per Brolléus